Jag kommer lägga upp gratis guider, filmer och blogginlägg om hur man bygger egen laborationsutrustning på ett ekonomiskt sätt och om hur man kan utföra laborationer på ett undersökande sätt med hjälp av ISLE-metoden (den beskrivs längre ner). Jag har även en lite webshop med de delar som behövs för att man antingen på ett billigt sätt själv ska kunna bygga laborationsutrustning till sin skola eller så kan man köpa enkla, av mig, egenbyggda saker, för ett betydligt billigare pris än vad de skulle kosta om de köptes från exempelvis Sagitta, Alega eller Heraco.
Om mig
Jag är en frispråkig fysiklärare som tog examen 2020 från Uppsala Universitet och som sedan har jobbat på en vanlig kommunal skola i 3 år för att sedan byta till en Waldorfinspirerad liten skola i Järna, där jag nu jobbar. Jag har lagt ner mycket tid och energi på att anpassa en undervisningsmetod ISLE (investigative science learning environment) till en svensk skolkontext. Jag är övertygad om att det är viktigare än någonsin att lära ut den naturvetenskapliga metoden till våra ungdomar och ISLE ger enligt mig det bästa ramverket för att kunna göra det på. Jag har anpassat metoden till att fungera med den svenska läroplanen i vanliga klasser i en vanlig kommunal skola och jag vill med den här sidan förmedla det jag kommit fram till och på det sättet hjälpa andra lärare att få ett bättre fokus på den vetenskapliga metoden i sin undervisning.
Jag bygger även upp en fysiklaboraitonsutrustning från grunden med en begränsad budget på min nya skola. När jag kom hit, fanns det ingen fysikutrustning alls på skolan. Jag fick en budget på 30 000kr att köpa in utrustning till fysik 1 för och jag har vänt på kronorna för att kunna få så mycket som möjligt för pengarna. Jag vill därför även dela med mig av hur man på billiga sätt kan bygga sin egen utrustning och hur man kan hitta billig utrustning att köpa.
Om undervisningsmetoden ISLE (Investigative Science Learning environment)
ISLE är en elevaktiv undervisningsmetod, där fokuset ligger på att skapa miljöer där elever lär sig fysik på ett sätt som spegla hur vetenskap utförs av vetenskapsmän och vetenskapskvinnor. Det sker i dessa steg:
A. observera fenomen (oftast experiment, kan även vara simulationer, tidigare insamlad data, foton, videos…) och leta efter mönster,
B. Utveckla förklaringar/modeller/matematiska relationer för dessa mönster.
C. använda dessa förklaringar/modeller/relationer för att göra förutsägelser av hur olika experiment kommer arta sig,
D. Bestämma om förutsägelserna överensstämmer med resultaten av experimenten,
E. Göra om modellerna/relationerna om nödvändigt, för att slutligen hitta den normativa fysikmodellen/relationen (den förklaring som finns i fysikböckerna).
F. Använda dessa för praktiska syften (problemlösning, byggnation av enheter, bestämmelse av värdet på fysikaliska kvantiteter, m.m.)
Det finns olika saker kopplade till metoden såsom: en fysikbok (College physics explore and apply), olika bedömningsmatriser (orginalet, min svenska översättning) , olika laborationer och diskussionsuppgifter att tillgå (active learning guide) och massor av filmer på experiment.
Det går även att fördjupa sig mer om metoden här: https://www.islephysics.net/
Min historia om hur jag kom i kontakt med och sedan integrerade ISLE i min undervisning
När jag studerade till att bli ämneslärare i fysik så fick jag till en början en väldigt begränsad utbildning i hur man som fysiklärare ska jobba med laborationer. Både jag själv och de andra jag studerade med saknade konkret utbildning i vilka laborationer som är lämpliga för gymnasiet och hur man ska tänka när man genomför dessa. När man sedan kommer ut som en nyexaminerad lärare är det väldigt mycket att tänka på och det är lätt att man fokuserar på att i första hand hålla bra genomgångar och ha bra demonstrationer. När man sen ska utföra laborationer så har man tidsbrist vid planeringen och många nyexaminerade lärare kopierar de äldre kollegornas laborationer rakt av. Det behöver inte i sig vara dåligt. Men det gör att sättet laborationer utförs på inte ändras, vilket kan bli problematiskt om forskningen visar att det finns bättre och mer elevaktiva sätt att genomföra dem på.
Jag stötte till sist på ISLE (investigative science learning environment) under min sista termin på utbildningen och det förändrade mitt synsätt på både vetenskap och fysikundervisning. Nyfikenheten för fysik, den som jag hade när jag var yngre och som fick mig att börja studera fysik, kom tillbaka samtidigt som min förståelse för den vetenskapliga metoden ökade. Man skulle kunna tro att jag borde haft en utmärkt förståelse för den vetenskapliga metoden efter att ha läst nära 5 år fysik på ett av Sveriges mest respekterade universitet, men det hade jag inte. Jag hade lärt mig massor av fysikkunskap men jag hade inte praktiserat stegen A-F ovan i någon märkvärdigt stor utsträkning innan. Universitetsstudierna hade snarare gjort mig mer arrogant än nyfiken på hur man faktiskt visste att den fakta som lärdes ut var korrekt.
Jag blev snabbt felaktigt övertygad, när nyfikenheten till att utforska och förstå världen väktes hos mig, om att ISLE-metoden var den nya stora lösningen på alla problem inom fysikundervisningen. Jag trodde att alla fysiklärare skulle börja använda sig av den metoden inom några år och att man kommer skratta åt hur man tidigare gjort. Jag trodde att den metoden skulle få alla elever att älska fysik. Men en sådan stor revolution inom svensk fysikundervisning uppstod dock aldrig. När jag väl kom ut och skulle börja undervisa på riktigt så möttes jag av erfarna lärare som hade hört om liknande rön flertalet gånger tidigare. Inget av dessa rön hade tidigare fungerat så de totalsågade även detta.
De erfarna lärarna hade varit med om problembaserat lärande, konceptuell fysik med Paul Hewitt och flertalet idiotiska rektorer som tagit bort klassrummens väggar och ersatt whiteboardtavlorna med små minitavlor på mindre än en kvadratmeter. Dessa rektorer hade utan någon egen kunskap i matematik eller fysik trott att man inte behöver några klassrum, utan att allt som behöver läras går att upptäcka i naturen eller i en vanlig matbutik. De erfarna lärarna på skolan var även trötta på alla nya begrepp från forskare som aldrig själva bemästrat hantverket att undervisa – ”synligt lärande” av Hattie och senast hette det ”differentierad undervisning” av Helena Wallberg. Boken om differentierad undervisning av Helena Wallberg – som skolan precis hade köpt in och tvingat oss att både läsa och diskutera – var ett hatobjekt utan motstycke. Metoderna där ansågs tramsiga och inte alls anpassade till den reella situationen med tidsbrist som matematik- och fysiklärare står inför i ett gymnasieklassrum.
När jag pratade med mina kollegor om hur man kunde ha undersökande laborationer vred de på sig obekvämt. De hade hört liknande ord tidigare, från rektorn som tog bort alla klassrumsväggar och alla whiteboardtavlor. När jag berömde dem när de använde sig av hypoteser i sin undervisning men att jag tyckte det kunde göras bättre och tipsade om ISLE-metodens definitioner av begreppen observationsexperiment, hypotes, testexperiment, förutsägelse och antagande så nappade de inte alls.
Envis som jag var så sket jag fullståndigt i deras åsikter och körde mitt egna race. Jag översatte diskussionsuppgifter till svenska och satte ihop laborationsinstruktioner i en arbetstakt som än idag förvånar mig. Resultatet blev katastrofalt. Eleverna klagade på att jag inte följde boken och att det var otydligt vad de behövde kunna. En betydande del tyckte dessa undersökande laborationer var totalt värdelösa och de blev inte det minsta mer nyfikna eller uthålliga i sin inlärning, utan gick snarare runt och gjorde annat. De lite mer ambitiösa eleverna gillade dock undervisningssättet, men för de svaga eleverna blev det jättesvårt. Det var även alldeles för mycket öppna frågor i mina instruktioner – eleverna med autism klarade därför inte att följa instruktionerna. Samtidigt så var det distansundervisning på grund av covid, vilket gjorde att eleverna inte ens gick upp ur sängen innan lektionerna, utan de låg ner och lyssnade passivt. Men jag höll i och fortsatte utveckla laborationer och de blev med tiden bättre och bättre. Det andra året jag undervisade fysik 1 blev det mycket bättre och jag fick även bra omdömen från eleverna. Det tredje och sista året jag undervisade fysik 1 på den kommunala skolan kändes det faktiskt riktigt bra, som att jag äntligten fått till en bra anpassning av ISLE-metoden till den svenska läroplanen. Fysik 2 kursen hade lite mer blandade reaktioner, vissa tycktes älska min undervisning och de tyckte framförallt det var kul med mycket laborationer, medan vissa ogillade den och föredrog hur det var med den förra läraren i fysik 1. I fysik 3 så var det bara 7 elever och enbart väldigt starka elever men de var väldigt nöjda.
När jag började på skolan i Järna, som är ett naturbruksgymnasium, ändrades mycket. Istället för 25-30 elever i en fysikgrupp så hade jag nu 2 stycken. Det underlättar undervisningsmetoden avsevärt såklart.